October 20th, 2009 by admin
Jag vet inte varför, men från ingenstans uppenbarade sig ett starkt behov av att få sätta ord på pränt igen, för ingen annans skull än min egen, men ändock så nödvändigt. Det har blossat upp den sista tiden, känslor, tankar, och jag gör som jag oftast gör, jag bär dem inom mig, och behåller dem där, och sedan börjar jag må dåligt, ångesten kommer krypande, och det är ingen bra grej, alls. Jag vet att jag alltid mår bättre av att få ur mig saker, och det här var ju länge en av mina terapiformer, som jag och min dåvarande terapeut tillsammans utformade, istället för att jag gick runt i en ständig dimma av ångest. Jag ÄR en skrivande varelse, en grubblare, en tänkare, en “bära allt på insidan”-människa, och just därför är det så viktigt att bryta det beteendet, och vad är då ett bättre sätt än att kunna få det ur sig, släppa taget om det, och vandra vidare utan det. 
Om det sedan håller i sig eller inte, ptja, det återstår ju att se.
Så, vad är nytt i mitt liv? Ptja, allt och inget egentligen. Allt rullar på i vanlig ordning, barnen växer, går i skolan och på dagis, och jag är fortfarande hemma med lilla L, som för övrigt fyller 2år i december. Jag står fortfarande under utredning för min knasiga lever och medföljande krämpor (smärta, kräk, viktnedgång, klåda och allmänpåverkan). Jag har hunnit med ett gäng olika undersökningar och provtagningar, och de visar de fortsatt förhöjda värdena, och att jag går neråt på vågen, att jag ser ut som en sliten gammal tant, och ja, sådär småhärligt i störta allmänhet, men man hittar inte den egentliga anledningen bakom. De står fortfarande och lutar åt den senaste teorin “ovanlig leversjukdom”, men nu har “min” läkare flyttat över till ett annat sjukhus, och jag har lite tillfälligt hamnat mellan stolarna vad gäller ny läkartid osv. Försöker styra upp detta dock.
På det personliga, emotionella planet i livet är det oftast höga berg och djupa dalar, men tack och lov är det fler bra stunder än dåliga där. Jag är faktiskt väldigt tillfreds i mångt och mycket, även om man ibland önskar att man kunde ändra på vissa saker.
Barnen ja, vi var på utvecklingssamtal med E hos hennes lärare i förra veckan, och fick då idel beröm för lilla damen, som ligger långt före snittet i klassen, och sådant blir man ju såklart glad över, även om man nog inte ska erkänna det högt egentligen. 
Men hon följer sin ömma moders fotspår rakt av och har lekande lätt för språk, läsning och skrivande, medan matten är lite “sisådär” intressant, även om hon klarar den också utan svårigheter, det är nog mer intresset som inte riktigt finns där.
G har ju också börjat skolan, och även han lär sig saker i rasande tempo, han är nog mer fokuserad på matematik än storasyster, och kastar sig verkligen över räknandet, och kollar alltid priser och sådant i reklamblad o dyl. Han trivs bra och gillar sin klass (där de är enbart killar, 12killar).
A går sista året på dagis, och nästa år är det skoldags även för hennes del, så stor hon blivit, lilla “morris”. Hon är alltid glad och go, populär och tar allt med en klackspark so far, måtte det förbli på det viset!
L då, han pratar en massa, och man märker nästan skillnad dag för dag just nu, det är bil, brrrm, ella (storasyster), koo, bampa (lampa), bompa (bolibompa), rumpa!?!?, bijja (blöja), ejj (älg) och en hel massa annat om kommer ur honom. Han är i stort sett också alltid glad, men tyvärr håller hans dåliga immunförsvar i sig, och fortsätter att spöka, och jag ljuger inte om jag säger att han är sjuk i feber minst två gånger i månaden, och då i flera dagar, upptill en vecka varje gång. Det är mer en regel än ett undantag att han är lite krasslig, och snart kommer jag att tvinga dem att börja kolla upp det där, för så har ingen av de andra någonsin haft det.
Nåja, så ser livet ut i stort, och nu har jag kört en uppdatering, så nu blir det förmodligen mest svammel hädanefter, deal with it!
Nu ska jag ta några pepparkakor och lite julmust, och njuta av denna höstiga tisdagsafton. Må väl!
